År 2002 skrev min mamma på papper på att vi nu var ägare åt en ljusgul musblack vid namn Gungnir Från Gryms.

Han var då fyra år och inte inriden. De första året tror jag det va gick han och hans halvsyster Vina Från Gryms bara och njöt i hagen, käkade upp sig till fina islänningar. Sommaren n -04 om jag minns rätt så va det dags för inridning, det återvände till gården de en gång föddes på. Vina kom hem relativt snabbt men Gungnir var kvar dess längre. Jag kom ihåg hur vi fick låna hem hästar för att Vina inte skulle stå ensam hemma, visst tog dom hand om han bra där uppe men det var ändå något som gick snett.

När han väl kom hem så var ingenting som en dans på rosor, han bet mig, stack när man var ute och red och paniken som bröt ut när man red han i paddock. Jag kommer ihåg så himla väl en gång när jag red han i paddocken, det är liksom något som ligger i bakhuvudet hela tiden och jag minns det som att det va igår det hände. Jag va kanske 8-9 år och jag skulle rida han för mamma. När jag tagit små galoppfattningar skulle jag galoppera på långsidorna, jag vet inte riktigt vad som hände men han slutade inte springa, han tog tag i bettet och bara sprang. Jag då så liten kunde ju knappt sitta kvar så jag ramlar av och inte nog med det så sitter jag kvar i yttersidans stigbygel och bara släpas runt i hela varvet, och tanken på att allt var över fanns självklart där. Mamma ställde sig i vägen några gånger men han sprang liskom undan. På något vis så fick hon stopp på han och den dagen bestämde jag mig att aldrig mer rida honom.

Åren rullade på och efter att han "vilat" i drygt tre år (så här i efterhand fattar jag inte hur jag kunde göra så mot han) så gick det upp för mig en dag att jag skulle verkligen kämpa för han, för någonstans bland allt så slutade jag aldrig älska han..

Jag byggde upp hans muskler som knappt funnits där innan, vi skapade ett band som ingen trodde på. Ingen förstod hur jag kunde ge den hästen en chans efter det som hänt. Men han va och är verkligen mitt allt och jag kan inte annat än att ge han allt det bästa jag har.

 

Så mycket vi lärt varandra och så okunniga vi varit.

 

 

 

När Gungnirs uppfödare en gång i somras provred honom va hon nästan helt mållös och sa

"wow, den här hästen har kapacitet!"

Då blev jag väldigt varm om hjärtat och tänkte att inom en snar framtid är vi också ute på banan, tillsammans.